När bloggen blev en diskussion.

Hur personlig ska man vara? Hur mycket ska man skriva? Den största anledningen till varför jag skriver är för att jag har mamma och pappa på andra sidan jorden och detta blir vårat sätt att kommunicera. Det är klart vi ringer och mailar men det här är ju enkelt att uppdatera sig på vad som händer här hemma. Innan dess skrev jag mycket när jag pluggade på annan ort. Även där som ett sätt att uppdatera alla "därhemma" på vad som händer.
Men jag vet inte om det är en generationsfråga? Att de som är över femtio tycker det är att fläka ut sitt liv totalt och vart ska man dra gränsen? Jag skriver egentligen bara om mig själv. Skriver nästan aldrig om jobbet. Egentligen vet ni inte mycket om mig och Joakim heller - inte heller när jag mådde som sämst i våras så skrev jag speciellt mycket om det. Jag har en gräns som jag inte går över. Mitt liv är oftast inte speciellt spännande men det är ändå skönt att skriva av sig. Det är en blogg om mig. Mitt liv. Och egentligen borde det inte vara någon som har med det att göra - men när det finns de som tycker att det är to much. Då tar man automatiskt åt sig. Och inget ont om de personerna, alls - alla har rätt till sin åsikt! Men jag tycker det är roligt att skriva och det är som en sorts dagbok som är jätterolig att gå tillbaka i och läsa! Så jag ska inte ta åt mig mer. Det kommer alltid finnas folk som inte tycker att man ska skriva. Och att man själv tycker man är en så viktig person - som en kompis sa. Det håller jag inte med om. Men jag strävar inte efter tusentals läsare varje dag. Ska jag vara ärlig så hade jag nog blivit rädd om jag hade haft så många läsare... :) Mina trogna räcker gott för mig.
Så bloggen är öppen tillsvidare.